Innan vi gick ut på VFU gjorde jag de sex nykomlingarna i babblarna som kan fästas på en flanellograftavla. Jag skrev även ut fiskar i fem olika färger samt en haj till en rim-saga där "Fru Haj" äter upp alla fiskarna. Efter den här veckan insåg jag att jag babblarna inte riktigt fungerade som jag först hade tänkt. Tanken var att de skulle fästas på flano-tavlan samtidigt som respektive babblare benämdes med hjälp av en vuxen. Jag hade dock haft lite väl höga tankar om dessa och barnen var inte intresserade särskilt länge vilket gjorde att aktiviteten dog ut relativt fort. Detta tror jag dels beror på att babblarna inte fästes särskilt bra på falnotavlan och dels att de var för enformigt för barnen. Till nästa vecka ska jag låta dessa figurer vara på golvet hela tiden och inte enbart ta fram de när de ska användas. När jag reflekterade över den här veckan efteråt insåg jag att jag var inne i det gamla tänket när jag inte lät babblarna vara på barnens nivå hela tiden. Det som skrämmer mig mest med detta är att det hände av bara farten, utan någon djupare reflektion bakom.

 

"Fru Haj" valde jag att göra med barnen på grann-avdelningen, just för att jag ansåg att den var lite väl svår för de allra yngsta barnen. Efter att ha provat den några gånger tillsammans med barnen kan jag konstatera att det var ett bra beslut att göra det med 3-åringarna. Det var nästa lite för svårt för de att förstå vilka ord som rimmar och inte, men med lite hjälp av mig lyckades respektive barn (gör den för det mesta med ett barn i taget) klura ut vilken färg som hajen äter upp. Svensson (2009, s.90) beskriver att rimma fokuserar på ordets uttal och inte på dess innebörd. Hon använder docka-dockvagn som exempel, där docka rimmar på plocka. Om barnet använder ett sådant rim har barnet en förståelse för att docka och dockvagn inte alltid hör ihop. Vidare förklara Svensson att ett barn som inte har så stor språklig medvetenhet kan ha svårt att rimma, och då främst på nonsensord men kan även ha svårigheter med vanliga ord. Kanske har 3-åringen på min VFU-plats inte kommit så långt med den språkliga medvetenheten. Det skulle också kunna bero på att de inte har jobbat särskilt mycket med rimord på den avdelningen.

"Förskolan ska sträva efter att varje barn utvecklar sin förståelse för /.../ grundläggande egenskaper hos mängder, antal /.../" (Skolverket 2010, s.10). Ganska snabbt insåg jag att det inte enbart var språket som utvecklades i denna aktivitet, utan även också matematiken (räkna hur många fiskar som är kvar, samt räkna hur många fiskar som hajen har ätit upp). Här kom barnen i kontakt med principen om godtycklig ordning och antalsprincipen eller kardinaltalsprincipen som det också kallas. Sterner och Johansson (2006, s.75) beskriver att det förstnämnda begreppet handlar om att räkneorden kommer i en speciell ordning, och att efter varje räkneord följer ett annat bestämt räkneord. Det sistnämnda begreppet handlar om att varje sak sammansförs med ett räkneord och det sist angivna räkneordet anger antal föremål i mängden. Barnen hade inga problem med principen om godtycklig ordning, eftersom att det var såpass få fiskar i mängden. Antalsprincipen var inga konstigheter med heller och det tror jag beror på samma anledning, att det inte var mer än fem fiskar och en haj.

Efter att ha gjort denna några gånger med samma barn fick barnet själv bestämma vilken fisk som skulle ätas upp först, färglära tränades med andra ord flitigt. I ramsan benämns den rosa fisken som skär vilket var svårt för barnen att säga (det blev istället här), så det ordet fick vi träna på att ljuda lite extra. Svensson (2009, s.81) belyser att barn i tre-årsålder inte kan uttala alla språkljuden än, vilket gör att barnet ersätter dessa med andra ord. Detta förklarar varför barnen inte kunde uttala skär, utan bytte ut sk- mot h.